Etikettarkiv: Labour

Samling i både vardag och kris – om rätt och fel, värderingar och ansvar

På väg till Princekonsert i Oslo är det omöjligt att hejda tankarna som letar sig till Utöya, till de döda i terrordåden och till alla anhöriga och överlevande. Prince skulle egentligen ha uppträtt på Oslospektrum lördag och söndag efter terrordåden, och självklart blev konserterna uppskjutna. Igår genomfördes den första, som enligt rapporterna blev en hejdundrande hyllning till kärlek och glädje. Och självklart blir en av de första anhalterna i Oslo att lägga blommor; vid AUFs/Arbeiderpartiets kontor och vid Domkyrkan, där ett blomsterberg samlats.

Och det leder mig tillbaka till frågan om vad som samlar oss i tider av kris. Närmare 200 000 människor samlades på Oslos gator efter terrorattackerna och Norge (och Sverige) har hittat nya skäl att samlas och lägga undan konflikter och motsättningar. Häromdagen bloggade jag om några frågor som inte lämnade mig: det handlade om kyrkans funktion i denna typ av kriser, det handlade om hur tyckare pekade ut muslimerna som ansvariga för dåden (helt utan skäl) och det handlade om att terrordåd riktas mot politiska motståndare.

Låt mig börja med kyrkans roll, även illustrerad av att det är utanför Domkyrkan som de verkligt stora rosbergen samlats. Söndagen efter terrorattacken hamnade jag framförSVTs sändning av NRKs gudstjänst i Domkyrkan i Oslo. Jag kunde knappt slita mig, trots att jag inte är ett dugg troende. Den här typen av kriser får många, liksom mig, att lockas till kyrkan.

Jag är inte troende, och precis som förmodligen de allra flesta unga socialdemokrater på lägret på Utöya, så misstror jag religion. En mycket stor del av mina ateistiska vänner och andra aktiva som är medlemmar eller sympatiserar med Humanisterna, tycker att vi har ett gemensamt ansvar att skapa icke-religiösa alternativ och att det offentliga samhället ska hålla sig neutralt till religion/icke religion. Och jag håller med i princip. Men när denna typ av vansinnesdåd och tragiska händelser inträffar undrar jag om det inte är både svårt och dumt att försöka undvika den samlingsplats som kyrkan erbjuder.

Kyrkans tidigare dominerande ställning kommer lyckligtvis aldrig tillbaka och det behov som många känner i stunder av gemensam kris och sorg kommer inte att omvandlas till vare sig fler medlemmar i kyrkan eller i ökat förtroende för kyrkan eller religionen. Men att tänka sig att offentliga och allmäna sorgestunder inte ska ske i kyrkan tror jag innebär att man går miste om något viktigt.

Någon annan institution med tydliga och vedertagna ritualer finns inte och jag tror att det i stunder av kris och sorg är just den typen av stabilitet och självklarhet som behövs. Jag inser att alla inte tycker att kyrkans ritualer är vare sig självklara eller tydliga men även en icke-kristen som besöker en kyrka i samband med till exempel en sorgestund till minne av offren på Utöya må tycka att det är obehagligt med den religiösa symboliken och innehållet men det är likväl en given konstant som är rätt lätt att förhålla sig till.

Om motsvarande ceremoni skulle skapas utanför kyrkan skulle inga delar vara självklara. Jag tror att det skulle försvaga ceremonins värde i en stund av gemensam sorg eller kris. I teorin är det självklart inte svårt att några personer sätter sig ner för att bestämma upplägget på en gemensam minnesstund för offren. Men vem skulle göra det i en sådan stund av kris? De allra flesta som skulle kunna ha den rollen, i form av ledare eller företrädare för samlande organisationer, har ju i det läget alldeles tillräckligt med att bearbetga sin sorg, att hjälpa andra genom krisen och att hantera effekterna av krisen. Skulle den norska regeringen avsätta en kommitte för att, två dagar efter attentaten, sätta ihop och kalla till en högtid?

Jag tror att det är i sådana här kriser som vi behöver gemensamma samlingsplatser som uppfattas som någorlunda konstanta av de allra flesta. Att kyrkan i vardagen har tappat sin roll som mittpunkten i människors tillvaro innebär inte att de tappat förmågan att samla i tider av gemensam kris och sorg.

Så även om jag skulle vilja se ett samhälle som inte företräder någon viss trosinriktning så tror jag att det skulle skada, snarare än att hjälpa, att förneka kyrkans rolll i dessa situationer.

Det leder vidare till frågan om samhällets värderingar, till frågan om samling och samförstånd. Till frågan om hur vi lever våra liv tillsammans.

Förr i tiden hade kyrkan den samlande rollen i samhället som helhet. Det var kyrkan som var konstanten, den samlande (och likriktande) kraften. Det var kyrkan som bestämde vilka normer, värderingar och handlingar som var okej och vilka som inte var det. Den tiden vill inte jag ha tillbaka (och sannolikt är det få som vill det). Men vad har ersatt kyrkans samlande roll?

Det där är ju ingen ny diskussion och på många sätt är det självklart inte möjligt att tänka sig en enda samlande kraft på det sätt som kyrkan en gång var. Människor är bättre utbildade, vi ifrågasätter (tack och lov) auktoriteter och vi förväntar oss att i högre grad få välja våra egna (och olika) livsvägar och livsval. Det är bara bra, och är det något som är verkligt viktigt att fortsätta kämpa för – om inte annat så för att minnas offren för terrordåden i Norge – så är det öppenhet, mångfald och alla människors rätt att definiera sig själva och sina liv. Att själva välja religion, livskamrat, bostadsort, yrke och så vidare. Ingen kamp kan vara större eller viktigare.

Men i ett öppet mångfaldssamhälle – som terroristen och hans anhängare är så rädda för – krävs också gemensamma värderingar. Den mest självklara – att ingen har rätt att ta någon annans liv – är självklar för de allra flesta och fungerar i dessa dagar som vattendelare för ”oss” och de få extremisterna som inte accepterar det.

För även om terroristen i Oslo och på Utöya agerade själv i dödandet så är han långt ifrån ensam. Han har anhängare och han har själv blivit ledd till den punkt där han är idag. Att han genomfört de dåd som många av hans sympatisörer bara pratar om gör honom ansvarig. Men ansvar kan delas av fler. Ola Larsmo skriver klokt på DN.se om hur ansvaret måste spridas på fler. Och Katrine Kielos skriver (som vanligt) klokt i Aftonbladet, om spöket som går genom Europa, om hur högerextremismen och hatet sprids och hur orimligt det är att avfärda den politiska diskussionen efter terrordåden i Norge och påstå att det inte handlar om politik.

Vad är det samlande i vardagen? Vem fungerar som en konstant och värderingsbärare i dagens sekulariserade samhälle? På vilket sätt bestämmer vi gemensamt vad som är rätt och fel i vårt vardagliga handlande? Det låter sig sägas att vi alla är med och formar den typen av gemensmma överenskommelser, men med tanke på det vansinne och den ondska som en enskild (eller möjligen några få personer) kan utsätta så många andra för så är det också lätt att konstatera att denna överenskommelse inte är tillräcklig.

Och jag tror att det dessutom hänger ihop med det mer vardagliga: Vad gör vi åt det anti-sociala beteende som plågar så många människor – i synnerhet i de områden som även plågas av andra problem som arbetslöshet, fattigdom, utanförskap eller sjukdom?

Jag läser just nu Tony Blairs memoarer och för någon vecka sedan läste jag hans beskrivning av arbetet mot anti-socialt beteende. Han beskrev en händelse som gjorde intryck på honom (och tydligen även på mig…). Tony Blair var på väg hem (detta var innan han blev känd) och passerade en man som stod och pissade på en väg mitt på gatan. Blair stannade och anmärkte på mannens beteende, varpå mannen tog fram en kniv och hotade.

Tony Blair förklarade känslan: att hotas är illa nog, men det innebär också en förnedring att tvingas välja att inte ingripa mot något som strider mot grundläggande uppfattningar om hur vi beter oss mot varandra. Det finns självklart inte en enda likhet mellan att pissa på en vägg och att mörda nära 100 människor med berått mod. Men det handlar om hur vi upprätthåller/återupprättar grundläggande uppfattningar om vad man gör mot människor som inte delar ens övertygelse. Eller överhuvudtaget: vad man gör mot andra människor. Punkt.

Och där tror jag att anti-socialt beteende har en gemensam nämnare med våldsdåd. Dels för att små brott ofta leder till stora brott. Men också, och framförallt, för att det handlar om att människor inte accepterar grundläggande överenskommelser i samhället. De överenskommelser som gör ett samhälle till ett samhälle.

Jag vet att det finns massor av problem och invändningar mot den politik som New Labour drev vad gäller anti-socialt beteende och insatser mot kriminalitet. Men jag är samtidigt helt säker på att Tony Blairs insats på detta område är avgörande. Han tog fajten med dem som anser att det är vänster att vara mjuk mot brottslighet, trots att brottsligheten i första hand drabbar dem som är hårdast utsatta i samhället. Och att väldigt många brott utförs av unga, och äldre, som genom brottsligheten helt hamnar utanför det samhälle vi vill bygga för alla.

Detta är viktiga skäl till varför vi ska ha en effektiv politik mot brottslighet, och jag tycker att vi behöver skapa en mer effektiv politik mot anti-socialt beteende.
Tiggeri är ett problem både för den som tigger och för dem som utsätts för tiggaren.
Knarkpåverkade och störande personer mår uppenbarligen inte bra och skrämmer dessutom bort oss från stadskärnorna och skapar otrygghet där vi bor.
Killar som gör däcksstarter och kör för fort där barn leker löper inte bara större risk att dö en tidigare död, de för oss bort från en stad som är tillgänglig för alla och skapar avskilda områden för dem som har råd.

Men att motarbeta anti-socialt beteende handlar – självklart – inte om kepsförbud, att förbjuda tatueringar, att hålla upp dörren eller att säga Ni till äldre människor. Att extremhögerns dröm om gångna tider inte löser problemen är lika självklart.

Det var inte bättre förr; varje tid har sin uppsättning med uppfattningar om vad som är okej och vad som inte är det. Om rätt och fel. Om ont och gott. Det handlar om grundläggande respekt.
Man stjäl inte någon annans cykel.
Man förpestar inte någon annans bostadsområde genom att pissa på deras port.
Man klottrar inte på vare sig någon annans hus eller på våra gemensamma bussar eller byggnader.

Det handlar om respekt, och det är i första hand vänsterrörelserna som borde driva på i dessa frågor. För det är alltid de som har det svårast som drabbast hårdast. De rika köper sig fria från stadens problem, bygger områden långt ifrån socala problem och slipper tiggarna genom att köra lite snabbare med sin stora bil.

Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens (Stine Renate Håheim) citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor.

Därför är det så glädjande när nu många människor väljer att gå med i politiska partier, för att visa terroristen att han hade fel. Att vi vägrar ge upp. Att vi är fler än han och hans medhatare. Som Peter Ekström skriver på kulturdelen.com: ”Jag har bestämt mig för att på ett tydligt sätt ingå i det politiska systemet. Därför har jag ansökt om medlemskap hos Socialdemokraterna. Det betyder inte att jag tänker ställa upp i något val eller att jag håller med sossarna i varje fråga. Jag tänker inte bli valboskap, men jag känner att det är viktigt att ta ansvar för den parlamentariska demokratin. Ett medlemskap i ett politiskt parti är en rimlig konsekvens av detta. Socialist och demokrat har jag varit länge. Eller kulturmarxist som den norske terroristen kallar det. Och jag har stått på olika extremhögergruppers ”dödslistor”.
Jag tycker att du också kan överväga att gå med i det parti som ligger närmast dig. För mig är det trots allt Socialdemokraterna.”

För mig är det konkreta svaret att bli ännu mer aktiv inom Socialdemokratin för det öppna samhället med respekt, kärlek och mångfald. Men diskussionen om hur vi skapar samlande värderingar i samhället löser vi inte på ett månadsmöte i en s-förening. Det kräver många fler deltagare, många fler möten. Många fler som tar ansvar och agerar.

På politiska vet jag nog ingen vackrare formulering om detta än Labours portalparagraf (clause 4): ”The Labour Party is a democratic socialist party. It believes that by the strength of our common endeavour we achieve more than we achieve alone, so as to create for each of us the means to realise our true potential and for all of us a community in which power, wealth and opportunity are in the hands of the many and not the few, where the rights we enjoy reflect the duties we owe, and where we live together, freely, in a spirit of solidarity, tolerance and respect.”

Om medelklassens resa och ”politics of aspiration” (del 4)

Manifest från en sjuksäng, del 4: Om medelklassens resa och ”politics of aspiration”

”Du har köpt Lonely Planet, åker till ett söderland rätt snart
jag låtsas att det är av kärlek till stan som jag stannar kvar
jag sträcker ut mig, säger ’det är till att vara märkvärdig’,
’åka härifrån när solen är så härlig som den är, men du är som du är’”
Säkert! i låten ”Isarna” (Annika Norlin 2010)

En del invänder säkert att det ju inte är medelklass Annika Norlin beskriver i låten, utan snarare att bo kvar eller att lämna stan. Men på många sätt är ju det bara en fråga om tidsperspektiv. Sverige ser väldigt olika ut men huvuddelen av Stockholms nuvarande befolkning har sitt ursprung någon annanstans. Många har flyttat dit för att de fått ett intressant jobb, andra flyttade för studier på universitet, andra är födda av föräldrar som lämnade någon annan ort när de var unga. Av ungefär samma skäl som de som lämnar idag.

Det är alltså ingen särskilt sorts människor som bor i Stockholm. Men stockholmare präglas av att bo i Stockholm, liksom göteborgare präglas av sin stad och hälleforsbor präglas av sin. Det påverkar önskemål, behov, drömmar och idéer om hur livet skulle kunna vara. Det där är ju självklart, egentligen. Likväl behöver det påpekas eftersom så många glömmer bort det.

Det var faktiskt inte jättemånga år sedan vi hade en debatt i det här landet om att det var orimligt att ”resten av landet” (genom staten) skulle bidra till att järnvägsspåren genom Stockholm moderniserades och gav plats för fler tåg. ”Det kan väl stockholmarna betala själva, de får väl höja sin låga skatt”, menade somliga. (När det gällde Citytunneln i Malmö resonerade landet, intressant nog, annorlunda – det var självklart en statlig investering…).

Med åren insåg fler och fler att det faktiskt var rimligt att resten av landet var med och finansierade nya spår i Stockholm – som är en förutsättning för att till exempel örebroare ska kunna pendla till jobb i Stockholm. Men på andra områden är oförståelsen lika stor idag.

Nu menar en del socialdemokrater att vi ”inte ska anpassa politiken efter stockholmarna” (eller medelklassen, byt efter behov…). Vi ska stå fast vid våra ideal, sägs det. Om det inte passar medelklassen får de minsann anpassa sig till oss, antar jag att det betyder.

Fast det är inte att stå fast vid socialdemokratiska ideal. Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

Vi har helt enkelt inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla.

Ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen måste lyssna på både vad medelklassen tycker (oavsett var de bor) och på vad de som bor i storstad tycker (oavsett klasstillhörighet). Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen, i synnerhet den i storstäderna, känner. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Så visst sjunger Annika Norlin om att resa utomlands eller att stanna kvar. Men det är lika mycket en beskrivning av många människors drömmar om något annat.

I brittiska Labour diskuteras hur partiet tappat förmågan att besdriva (och beskriva) sin ”politics of aspiration”. Bäst kanske det översätts med ”en politik som uppmuntrar ambition”, men det syftar egentligen på något mycket bredare (läs gärna mer i den här texten om ”Labours southern flaw”); det handlar om drömmar, ambitioner och en vilja att barnen ska få det bättre än man själv har.

Men också om att man, när man får barn, ska ha möjlighet att göra det bättre för familjen. Det är inte typiskt för stockholmare, göteborgare eller engelsmän. Det är inte heller typiskt för ”medelklassen”. Tvärtom: det är olika för alla och därför måste det i en framgångsrik ”politik som uppmuntrar ambition” finnas utrymme för att en del drömmer om att ha råd med städhjälp, medan andra tycker att det är viktigare att ha råd med två bilar (för att man till exempel bor på landet) eller att det faktiskt finns stockholmare som vill bo i hus – trots att snittpriset på en nybyggd villa i Stockholmsområdet är uppåt 4 miljoner kronor.

Vi påverkas av var vi bor, vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, vilka våra föräldrar är och mycket annat. För socialdemokratin har det alltid varit ett övergripande mål att se till att sådana faktorer inte sätter begränsningar för den enskildes drömmar. Det är vad begreppet Möjligheternas Land handlar om, och det var vad Hjalmar Branting menade med att alla ska få förverkliga ”sina bästa stämningars längtan”.

En politik som bidrar till det måste då acceptera att det faktiskt kan vara legitimt att göra det billigare med städhjälp, även om alla inte vill eller kan använda det. Det borde åtminstone vara mer legitimt än att till exempel skattesubventionera tjänstebilar, det är ju inte riktigt alla som vill eller kan använda dem…

En sådan politik måste visa att den inte ser ner på någon på grund av var i landet man bor, om man bor i lägenhet eller villa, om man är lärare eller barnskötare eller om man är ingenjör eller NC-operatör. Och då är det lika okej att stanna kvar på hemorten och jobba som lärare som att flytta till Stockholm och jobba på tillfälliga jobb inom media. Och socialdemokratisk politik måste vara till nytta för båda. Så enkelt är det. Alla ska med.

Imorgon om vad jag tror är en avgörande del för en sådan politik: att få göra egna val samtidigt som vi tar gemensamt ansvar för välfärden.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Förnyelseagenda à la ”Säkert!”

”Kan jag få ett tal på torget
Kan vi bygga upp nåt nytt
Jag vet inte vad det nya är men bättre än det här”

Så sjunger Annika Norlin/Säkert! i låten ”Fredrik” (läs min ”analys” av den låten här…). Och vi får faktiskt se till att bygga upp nåt som är bättre än det här. Eller läs bara dessa tre konstateranden (ur vallokalsundersökningen). Det är tre siffror som sparkar:

  • andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad äller skatterna: 37 % (54% för högern)

De där siffrorna säger något riktigt allvarligt. Det parti som genom den svenska historien drivit en politik för nya jobb, som värnat och stärkt den svenska ekonomin och format välfärden har inte längre svenskarnas förtroende i dessa frågor. Det är siffror som är allvarligare än det otroligt usla valresultatet.

Det var vare sig Mona Sahlin, kampanjen eller något liknande som gjorde att vi förlorade valet. Det handlar om att vi inte förnyat vår politik tillräckligt; att vi inte upplevs som relevanta för tillräckligt många svenskar. Om det handlar om ”medelklass i storstad”, ”arbetarklass i landsbygd”, ”djuphavsdykare på Stureplan” eller ”glada pensionärer” spelar faktiskt ingen roll. Socialdemokratin har inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla. Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

Sifforna jag återgav ovan pekar på att vi inte lyckats övertyga svenskarna om att vi står för utveckling och tillväxt. Och det är inte unikt. När vi härom veckan träffade företrädare för Labour i Storbritannien var deras analys nästan exakt densamma: de har förlorat förmågan att vara bärare av modernitet och utveckling. Det som gjorde New Labour (och Tony Blair) så framgångsrika var förmågan att beskriva hur Storbritannien skulle moderniseras och förbättras. Våra brittiska partikamrater pratar om ”politics of aspiration” och när man lyssnar på deras beskrivning så är det nästan bara att byta ut språket och ändra ”soutern Britain” till ”storstadsområden”. (Läs Patrick Diamond & Giles Radice om ”Labour’s fatal southern flaw?”!)

Det är alltså ett hyfsat stort uppdrag att förnya den socialdemokratiska politiken och formulera ett trovärdigt regeringsalternativ till valet 2014… Och då är det fyra områden som Socialdemokraterna måste diskutera ordentligt, jag tänkte återkomma till dem under den närmaste tiden. Men just nu gör jag det lätt för mig. Jag formulerar inte ens mina egna tankar utan låter Annika Norlin/Säkert! (helt ofrivilligt) formulera dessa fem utmaningar…:

  • ”När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: ’vad är bäst för mig?’/ och ’jag köper vatten på flaska’/ och ’hon älskar inte dig'”
  • ”Hej chefen du har rätt jag borde vara glad / För jag får ryggbråck och 80 öre per dag / Och till julen får vi pennor med företagslogga på / Håll min jacka Martin när jag börjar slå”
  • ”Du har köpt Lonely Planet, åker till ett söderland rätt snart / jag låtsas att det är av kärlek till stan som jag stannar kvar / jag sträcker ut mig, säger ’det är till att vara märkvärdig’ / ’åka härifrån när solen är så härlig som den är, men du är som du är’”
  • ”Får man sluta vara hård / Får man luta sig mot nån / Kan du bygga en låg scen så man får se folk i ögonen”
  • ”Ska vi starta upp en by / ska vi bygga upp nåt nytt”…”kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud / men slipper sköta sig själv”
  • ”Det är du som borde leda oss, det är ni som borde leda oss / Led mig fel om ni vill, men kan jag någon gång under min livstid få bli ledd av någon som tror någonting?”

Den som vill kan ju fundera på hur Norlin-citaten ska kunna förvandlas till en reformagenda…  (Samtliga Norlin-citat ovan från Säkert!-låtar)